Recensioner

Recension: 27-tums iMac (sen 2013)

I Apples ständiga iterationsbaserade arbete är det inte underligt att även företagets supertunna iMac skulle få sig ett prestandalyft. Det är heller inte underligt att Array i samarbete med Macpro testar maskinen i fråga. Med snabbare wifi-anslutning, PCIe-ansluten Fusion-lagring, ett intressant grafikkort och givetvis en snabbare processor ska detta på pappret var den snabbaste iMac som landat i undertecknads testlabb. Häng med så får du se hur det förhåller sig med den saken.

I väntan på Darth Vader, förlåt nya Mac Pro så är iMac den kraftfullaste stationära nya Mac du kan köpa för pengar här i Sverige. Det låter rätt underligt, jag vet. I synnerhet med tanke på att iMac skulle vara en sorts försenad uppföljare till den första Macintosh-modellen – datorn som skulle vara för “oss andra” som inte gillade DOS, PC-datorer och så vidare.

När iMac lanserades 1998 var tanken att den skulle vara enkel, lite lekfull. Med inbyggt stöd för trådbundet nätverk via ethernet och ett modem var iMac en färgklick med anslutningsmöjligheter som PC-datorer från samma era endast kunde drömma om. Lite mer än ett år senare fick iMac, numera i flera färger, också stöd för wifi-nätverk som tillval. År 2000 började iMac röra sig in på en lite schizofren bana med iMac DV, iMac DV+ och iMac DV SE, modeller anpassade för att användas för videoredigering.

2002 var det dags för iMac att byta utseende. Detta var och är den mest galna designen en iMac någonsin haft. När iMac G5 släpptes blev det en platt skärm med en dator bakom och i mångt och mycket var det samma form som gällde fram till den förra generationens iMac.

Denna nuvarande generation fick ett närmast ovalt bakstycke utan skruvar eller annat som håller ihop maskinen. Det enda sättet att ta sig in i en iMac av nuvarande generation är att ta bort skärmens glas som sammanfogats med bakstycket med ett särdeles tufft lim som inte ger sig i första taget. Den lilla modellen på 21,5 tum gör man bäst i att beställa så fullsmetad som möjligt när det gäller minne och lagring för den går inte att öppna utan kopiösa mängder våld och list. Den större modellen på 27 tum, som jag testar här, har tack och lov en liten lucka bakpå där internminnet kan bytas ut och uppgraderas. Som standard levereras samtliga modeller av iMac med åtta gigabyte internminne, vilket är bra. Den minsta modellen kan konfigureras med upp till 16 gigabyte minne, vilket måste göras vid beställning, medan den större modellen kan hantera upp till 32 gigabyte internminne. Den interna lagringen sitter där den sitter och går inte att byta utan att man plockar isär iMac, något som alltså inte låter sig göras utan en hel del problem.

Övrigt på baksidan av maskinen är fyra USB 3.0-portar, två Thunderbolt-portar, en gigabit ethernet-port, en SD-kortplats och utgång för analogt ljud.

Vad är då nytt i denna modell? En titt på utsidan av maskinen avslöjar i sedvanlig ordning ingenting av vad som hänt på insidan. Men det har hänt både det ena och det andra. Först och främst har wifi-stödet fått sig en uppdatering och numera stöder iMac upp till 802.11ac-standarden. Vidare är det en ny generation processorer från Intel som fått driva det hela. Den modell vi testar från Apple är värstingmodellen med en 3,5Ghz Core i7-processor (eller Intels Core i7-4771 som den heter hos tillverkaren). Den tidigare värstingmodellen med 27-tumsskärm var utrustad med en Intel Core i7-3770-processor. Jämför man specifikationerna för dessa två processorer sida vid sida är de rätt lika – båda går att klocka upp till 3,9GHz, vilket kan uppnås via Turbo Boost-funktionen som ger mer kraft när det behövs, på bekostnad av en högre strömförbrukning och högre värmeutveckling. Båda processorerna har åtta megabyte cache. i7-4771-processorn har en grundhastighet på 3,5GHz medan den äldre Core i7-3770 har en grundhastighet på 3,4GHz. Värt att notera är att den nyare processorn har en aning högre maximal strömförbrukning, 84 watt, jämfört med den äldre processorns 77 watt.

Stabil prestanda

En annan nyhet är att lagringen, i vårt fall det Apple kallar Fusion (en kombination av flashbaserad lagring och vanlig hårddiskbaserad lagring där data som inte används så ofta lagras på den långsammare mekaniska hårddisken), numera är kopplad direkt på PCIe-bussen istället för att ta en omväg förbi en separat kontroller för ändamålet. Resultatet blir riktigt bra prestanda, men det kunde nog blivit ännu bättre om vår testmaskin inte varit utrustad med Fusion-lagring utan enbart Flash-baserad lagring. Här jämför jag med lagringen i den senaste generationens Macbook Air med en Core i5-processor ur Haswell-familjen:

Prestandatest, lagring
(högre värde är bättre)
iMac 2,5Ghz Core i7
med Fusion-lagring
(2013 års modell)
MBA 13?
1,3GHz Core i5
(2013 års modell)
Black Magic Speed Test,
läsa
318,3MB/s 423,2MB/s
Black Magic Speed Test,
skriva
687,6MB/s 691,7MB/s

Skillnaderna är inte enorma, men de är ändå tillräckligt stora för att de inte ska märkas. Det ska också sägas att den Fusion-baserade lagringen har fungerat klockrent under mina tester och bortsett från att den interna hårddisken avger ett svagt buller så känns maskinen inte på något sätt långsam som om den arbetade mot en vanlig mekanisk hårddisk.

Andra prestandaresultat är också intressant läsning. Jag har jämfört denna nya iMac med den förra jag testade här på Macpro, vilket var en Core i7-baserad modell från 2011. I samtliga resultat är ett högre resultat bättre:

Prestanda-
tester
iMac 27″
3,5Ghz Core i7
med Fusion-lagring
MBA 13?
1,3GHz Core i5
(2013 års modell)
iMac 27?
3,4GHz Core i7
(2011 års modell)
Cinebench
OpenGL
57,69 fps 22,43 fps 42,83 fps
Cinebench
CPU-test
7,78 poäng 2,41 poäng 6,79 poäng
Geekbench 15186 poäng 6231 poäng 12679 poäng

 

Vi kan börja med OpenGL-testet i Cinebench där det som synes är en stor skillnad mellan en Macbook Air och dess integrerade Intel HD Graphics 4000-grafikkort och de två iMac-modeller vi jämför här. Den äldre iMac-modellen med sitt ATI Radeon HD 6970M-grafikkort jämfört med den nya modellens NVIDIA GeForce GTX 780M-grafikkort presterar båda rätt okej resultat även om det som sig bör är den nyare maskinen som tar hem segern.

När det gäller poängbetyget från CPU-testet i Cinebench är avståndet drygt en poäng, vilket kan anses som lite. Intel har på många plan helt klart gjort underverk med sina processorer, men ska man vara krass hade jag trott att skillnaden mellan dåtidens Core i7-processor på 3,4GHz och dagens dito på 3,5GHz (upp till 3,9GHz med Turbo Boost) hade varit större.

Kanske får denna nya iMac-modell se sig räddad av Geekbench som visar hur stor skillnad två generationers Core i7-processorer faktiskt erbjuder användaren. Detta är den näst-högsta poäng jag någonsin uppmätt i Geekbench – den 12-kärnors Mac Pro jag testade för ett par år sedan levererade 24951 poäng. Kan ju vara värt att fundera på.

En annan sak värd att ta i beaktande är om du är ute efter en tyst dator. Som jag nämnde tidigare hörs det ett svagt fläktblåsande och en gnutta hårddiskbuller från den mekaniska hårddisken i maskinen. Inga konstigheter – men det svaga fläktblåsandet förvandlas till en mindre orkan när jag körde CPU-testet i Cinebench ett par gånger efter varandra. Pressar man denna Core i7-processor till max så kommer den att bli varm och i det läget får man räkna med att maskinens fläktar kommer att vrida upp flåset till max för att inget ska börja brinna.

Läs mer

Populärt i bubblan idag

Inga inlägg!