Att göra en remake av Halo: Combat Evolved är på många sätt en omöjlig uppgift. Originalet från 2001 förändrade hur förstapersonsskjutare fungerade på konsol. Det handlade inte bara om snygg grafik eller en bra berättelse – det handlade om känslan.

Enbart två utbytbara vapen åt gången. Handkontroller som faktiskt fungerade för en FPS. Fordon som gick att köra. Flygfarkoster. En fiende-algoritm som fortfarande står sig. Och framför allt: ovissheten. Ingen visste vad Halo var, vad ringen dolde eller vad som väntade bakom nästa dörr.

Och om du inte spelat Halo: Combat Evolved tidigare eller känner till Halo-historien så kan vi bara ge ett stort gratis. Men då bör du också sluta läsa nu och spela i stället för resten av artikeln innehåller massiva spoilers.

Ett barn av sin tid

Det sistnämnda går nämligen aldrig att återskapa. Problemet med en remake är att den bara kan modernisera det tekniska. Den kan aldrig göra spelaren okunnig igen.

Vi känner inte samma ansvar för resten av soldaterna som vi förväntas rädda för vi vet att de inte går att rädda i slutändan. Master Chief är i princip den ende som faktiskt kommer att ta sig igenom berättelsen.

Visst kan det ses som krigets hårda verklighet, men överraskningsmomentet – en stor del av originalets styrka – är borta.

Halo fungerar fortfarande

Det fascinerande är ändå hur bra spelet håller ihop.

Förstapersonsskjutare åldras betydligt bättre än många tredjepersonsspel. De mer linjära banorna känns naturliga när kameran sitter bakom visiret på Master Chief. Du upplever världen genom honom.

Jämför med exempelvis Mass Effect Legendary Edition. Det är en uppskattad remaster, men den känns också som ett spel från en annan era. Banorna och strukturen avslöjar direkt sin ålder.

Halo: Campaign Evolved lyckas däremot ofta kännas som ett nytt spel trots att grunden är 25 år gammal. Det säger en hel del om hur rätt Bungie faktiskt hade redan 2001.

Berättelsen känns dock tunnare idag

Det är samtidigt svårt att inte börja ifrågasätta världen när man spelat Halo så många gånger. Varför har egentligen inte vanliga UNSC-soldater personliga energisköldar – eller ens en rustning av kan absorbera i alla fall skott från handeldvapen? Om mänskligheten befinner sig i ett existentiellt krig mot Covenant borde rimligen den tekniken vara betydligt mer spridd än till en handfull genetiskt förbättrade supersoldater.

Och varför känns vapnen betydligt effektivare när jag plockar upp dem än när soldaten som precis dog använde exakt samma gevär?

Eller varför anländer Covenant nästan alltid med ett flygande landstigningsskepp i taget? Om målet är att utplåna motståndet borde de rimligen landa flera styrkor samtidigt.

Det är frågor som aldrig riktigt störde för 25 år sedan, då var vi upptagna med att njuta av den visuella omgivningen – men som blir svårare att ignorera när man återvänder efter ett kvarts sekel. Samtidigt är det kanske också fel sätt att se på Halo.

Det här är i grunden ett arkadspel. Tempot, rytmen och spelbarheten går före realism. Försöker man överanalysera logiken börjar konstruktionen falla isär. Känslan av arkadspel blir dessutom extra tilltagande när Halo Studios har lagt till ett par förenklande funktioner. Numera har vi tydliga markeringar var vi skall gå. Det är betydligt lättare att köra sin Warthog med mera.

Men ändå imponerande

Halo Studios har gjort ett imponerande arbete med moderniseringen.

Grafiken i Unreal Engine 5 är betydligt mer detaljerad, kontrollerna känns moderna och flera kvalitetsförbättringar gör spelet mer lättillgängligt. Nya uppdrag och mindre justeringar ger dessutom veteraner några överraskningar. Samtidigt har utvecklarna varit försiktiga med att inte förändra själva kärnan i striderna.

Däremot saknas helt PvP-multiplayer – det som en gång i tiden sålde Xbox Live-abonnemang så det jordbrann. Men det hade nog varit svårt att locka spelare från det ack så trevliga flerspelläget i Halo Infinite. Men visst för många var det en lika viktig del av originalets identitet som kampanjen, och frånvaron gör att paketet känns mindre komplett. Däremot går själva kampanjen att  spela upp till fyra spelare samtidigt eller två stycken via delad skärm.

Frågan som kvarstår

Men är det här verkligen var vad Halo och Microsoft Xbox behövde.

Efter flera år där serien kämpat med sin identitet känns det svårt att inte önska att Halo Studios istället hade lagt samma resurser på Halo Infinite 2 – för där går vi fortfarande och funderar på vad som egentligen hände?

Remakes är populära just nu. Både spelare och utgivare älskar dem. Men någonstans måste en spelserie också våga gå vidare.