Jag bor i en förort till Stockholm och har jobbat i centrala Stockholm i princip hela mitt vuxna liv. Att ta bilen in till stan är ett effektivt sätt att förstöra humöret redan innan arbetsdagen ens har börjat ungefär som psykbrytet Michael Douglas får i ”Falling Down”. Därför har jag under många år lutat mig mot kollektivtrafiken vilket i praktiken ofta betyder en SL-buss som är sen och ett stresspåslag som tvingar mig att springa som Usain Bolt för att ens ha en chans att hinna till pendeltåget. Bussen i närheten av där jag bor var fanimej sen nästan varje dag och till slut gav jag upp och började ta bilen till en pendeltågsparkering istället.
Det innebar att jag slapp spurta mig svettig men istället bytte jag problem. Nu stod jag på perrongen och väntade på pendeltåg som var försenade utan någon som helst förklaring eller på grund av lövhalka, personalbrist eller det där eviga signalfelet som ingen verkar kunna eller vilja lösa. Efter tolv år av skiten fick jag helt enkelt nog. Det gick inte längre och jag var trött på att stå på överfulla tåg med folk som glömt borsta tänderna folk som glömde deodorant eller de asen som tar samtal med högtalaren igång.
Så jag köpte en Rawbike och började cykla de arton kilometerna in till stan varje dag. Nu har jag cyklat i ungefär två års tid, året runt oavsett väder. Mitt psyke och min hälsa har helt klart blivit bättre på nästan alla sätt men trots det finns det fortfarande saker som gör mig nästan obehagligt förbannad dagligen.
“Det finns inget dåligt väder…” Det är bara skitsnack, det finns dåligt väder.
Många cyklister hatar bilister och bilister hatar cyklister. Som cyklist kan jag absolut hålla med om att bilister i många fall beter sig som idioter och aldrig verkar titta efter cykelbanor innan de svänger. Men om jag ska vara helt ärlig så håller jag nog cyklister som större idioter än bilister. Låt mig förklara varför mitt hat mot mina kära cyklistkollegor är större än mot bilisterna.
De där förbannade lamporna. Ja låt oss prata om dem. För en cyklist i Stockholm finns det egentligen inget behov av lampor som pekar rakt fram i ögonhöjd. Hela stan och förorterna är redan upplysta av gatubelysning. Det man faktiskt behöver se lite extra bra är sådant som gropar, glassplitter eller någon avdankad Stureplansprofil som har däckat på cykelbanan och gjort det till sin säng för natten. Det logiska vore alltså att rikta lampan en bit nedåt så man ser vilka spännande hinder som väntar, eller hur?
Men nej. Nittioåtta procent av alla cyklister vinklar sin förbannade lampa rakt i ögonhöjd så man cyklar rakt in i det eviga ljuset och nästan hoppas att man dör. Och som om inte det vore nog så har vi de förbannade spandexraketerna. Ni vet de som klär kroppen i spandex trycker ner en strumpa vid könet och gärna toppar det hela med ett par Tour de France-brillor. De tror de äger cykelbanorna och även bilvägarna men vet ni vad vissa av dessa nötter gör för att få ännu mer uppmärksamhet? Jo de smackar på en lampa som blinkar värre än en nattklubb i Berlin så var och varannan person som möter dem är ett epilepsianfall från katastrof. Men helt ärligt så kan kan jag faktiskt leva med spandexraketerna för det finns en värre sort.
Tour De France-karaktären med blinkade ljus som cyklar som om livet är påväg att ta slut.
Jag har valt att kalla den värsta sorten för Stålhästen-asen. Det är de som cyklar runt på klassiska cyklar som inte nödvändigtvis måste vara just en Stålhästen men min egna kategori är i praktiken alla cyklar med klassisk design eller som helt enkelt är gamla och “hipsteraktiga”. Personerna som trampar runt på dessa vrak verkar ofta leva i en helt egen bubbla där det är fullt rimligt att scrolla TikTok eller Facebook samtidigt som man cyklar längs Sveavägen och totalt skiter i allt och alla runt omkring sig. Samma karaktär har dessutom en märklig fetisch för att plötsligt svänga vänster utan att först titta bakåt. Det är som om ingen annan människa existerar på planeten. Jag vet inte hur många gånger jag har fått tvärnita när de vinglar som onyktra as just när man försöker cykla om eller när de utan förvarning svänger vänster utan att visa det med armen eller ens kasta en blick bakåt.
En vanlig dag i centrala Stockholm som cyklist. Må alla brinna i helvetet.
Efter två år av cyklande och att nästan dagligen stöta på någon variant av dessa idioter har jag ärligt talat börjat förvandlas till Michael Douglas karaktär i ”Falling Down”. Det har blivit en hel del skrikande och fler än några fula fingrar som har viftat i luften. Är mitt psyke bättre sedan jag bytte kollektivtrafiken mot cykeln. Ärligt talat. Jag tror fan inte det, det kan nog vara värre. Men nog fan är chipstuttarna och magen lite mindre. Så vad vill jag då säga med den här förbannade texten? Jo det är egentligen bara en sak. Snälla cyklister i Stockholm och resten av Sverige. Sluta ha lampan i ögonhöjd. Spandexraketer, alla tycker ni ser töntiga ut ni är inte coola. Och alla jävla hipstertöntar. Ni kan inte cykla och scrolla samtidigt. Lägg ner mobilen visa när ni ska svänga och skärp er.
Tack för mig, och bilister och cyklister – dra åt helvetet.
Med vänlig hälsning, en cyklist i Stockholm.