Ibland får min fru och jag ideer. Ideer som innefattar att möblera om, att förändra.
”Kanske ska vi flytta soffgruppen till den där väggen istället?”
”Mm, men det innebär att jag måste flytta hela tv-bänken och högtalarna.”
”Ja?”
I det här fallet handlade det om något som alltid är i ständig förändring i vårt hem: bokhyllorna. Så nu satt jag där på vardagsrumsgolvet, omgiven av högar med böcker som vi båda samlat på oss med åren och började jag fundera på om det inte vore bättre att bara hysa ner alltihop i källaren? E-böcker är ju en grej som jag har försökt ge mig på med jämna mellanrum och alltid uppskattat, mer eller mindre. Begav mig således ner i källaren för att se om det faktiskt fanns utrymme i vårt, av hyresvärlden snålt tilldelade, förvaringsutrymme. Det var då jag hittade dem. Jag röjde undan mängder av gamla kartonger och plötsligt, lite som skogen uppenbarade sig för Lucy när hon upptäckte Narnia, trädde högar och staplar av gamla Ica-kassar fram och skrivet på dem var: ”Filmer.”
Det var Denis Leary’s fel.
Komikerns standup ”No cure for cancer” var den allra första dvd:n jag någonsin köpte och jag gjorde det utan att ens äga en dvd-spelare. Jag gick i gymnasiet och familjen hade precis skaffat en ny dator och den hade, tillsammans med sin enorma 2GB hårddisk, en dvdspelare. Jag flyttade hemifrån kort därefter och mitt allra första köp blev en dedikerad dvd-spelare från Panasonic. Den där första dvd:n blev ytterligare en och en till och en och sedan var det, som dom säger, kört.
Jag hade samlat på VHS men det var mycket mer selektivt och när dvd slog igenom hade jag kanske ett tiotal videoband ståendes på bokhyllan. Dvd kom precis i rätt tidpunkt, precis fått jobb, precis flyttat hemifrån och samlandet gick, hur är det dom säger, något överstyr. Dvdspelaren hackades så att den kunde ta emot skivor från alla regioner och på internet började butiker dyka upp som verkade specialisera sig med att tillgodose filmjunkies som mig själv med våran nya favoritdrog.
Det började med filmer som jag genuint älskade och som hade nostalgiskt värde: Superman från 1977 som jag tidigare bara ägt inspelad på VHS, Batman 89, Motorsågmassakern som jag även den såg på VHS för första gången bara nio år gammal. Jag hittade den i en fantastisk jubileumsutgåva där omslaget såg ut som ett paket köttfärs. Alla filmer som formade min ungdom; Matrix, Fight Club, Sagan om ringen trilogin, Almost Famous – filmen som mer än någon annan fick mig att vilja försörja mig med att skriva – Allt skulle ägas och placeras på hyllan. Med åren kom dock vuxenlivet med begränsad ekonomi och sedan kom Netflix. Och sedan HBO. Och sedan Amazon Prime. Och sedan Disney+. Och sedan Apple tv+. Varför i herrans namn skulle man ha film på skiva?
Men när jag stod där i källaren i fingrade på min Criterion Collection utgåva av Robert Altmans ”Short Cuts” fylldes jag av något som bara kan beskrivas som ett ha-begär. Även om dom aldrig lämnat mig så hade filmerna kännts förlorade till källarförrådets mörker under så lång tid att känslan av att ha hittat guldet som var utmärkt på kartan, var påtaglig. Min fru hade den där blicken som hon så ofta har när hon tittar på mig när jag kom upp från källaren med kasse efter kasse, låda efter låda, med reliker från ett gånget decennium. Dvd:er och Bluray i en väldig blandning och till och med ett och annat VHS-band. Jag föste högarna med böcker på golvet åt sidan med foten för att göra plats åt filmerna och stod sedan mitt i en enorm hög av fysisk media och log fånigt till min bättre hälft:
”Kolla vad jag hittade!”
Streamingtjänster är fantastiska. Men det är fysisk media också. Båda har fördelar och nackdelar och för mig personligen så är den främsta fördelen med film på skiva extramaterialet. För en filmnörd som undertecknad är det ovärdeligt med bakomkulliserna material, dokumentärer och framförallt, kommentatorspåren. Ljudspåret på skivan där regissören och/eller andra inblandade i produktionen pratar över filmen med historier och anekdoter från processen att få liv i filmen. Sedan är det ju faktiskt en fördel att äga filmen och inte vara beroende av till exempel Netflix nycker, avtal och diverse licenser som kan avgöra om din favorit film faktiskt finns att se på när du vill det på just den tjänsten som du har betalat för. Så nu sitter jag här. Omgiven av böcker och filmer och nya bokhyllor som tar upp skrämmande mycket plats. Men det ser snyggt ut och jag älskar att strosa med blicken över hyllorna efter vad jag vill se och läsa. Det är lite som att resa tillbaka i tiden.
Någon som har en begagnad cd-spelare till salu?