Varför spelar vi Diablo om och om igen?

Vi funderar allvarligt med meningen med livet när Diablo släpps i sin fjärde upplaga – Diablo IV.

Länge hade det talats om att den sjätte juni måste bli en ledig dag i väntan på att Diablo IV skulle släppas. Risken för oplanerad  kraftig inbromsning av samhällsekonomin under en hel dag i samband med spelsläppet var helt enkelt för stort. Så 2005 hände det. 6 juni blev helgdag. Samtidigt behövdes en annan dag offras och bland valet mellan arbetarklasshelger och kristna högtider var valet i sammanhanget lätt – Pingsthelgen fick maka på sig.

Så berättas historien från generation till generation om hur Sverige förberedde sig för den tredje uppföljaren till Diablo – Diablo IV. Sant eller ej? Tja, vad har sanning för relevans på internet?

Mer säkert är dock att när Diablo släpptes den sista dagen på nådens år 1996 fick vi inte bara en ny spelserie, vi fick en helt ny spelgenre – en ensam spelare sett snett uppifrån som möter och dödar horder av fienden med hjälp av stål eller magi samt en herrans massa buteljer fullt med helande juice.

Diablo II kom bara några år efteråt och tog helveteshålorna under den lilla kyrkan i Tristram ut på steppen och sedemera ut i världen. Sedan dröjde det 12 år innan det var dags igen. Diablo III var det första moderna Diablo. Det både hyllades och kritiserades. Framförallt var vi positiva till att det faktiskt var Diablo. Samma mekanik men modernare. Samtidigt fick det kritik för att bortsett från startområdet så var det alldeles för ljust och glättigt. Från mörka hålor till ögonbländande öken. Sedan var det ju det här med auktionshuset – med koppling till riktiga pengar. Det var en myriad olika problem med – framförallt inflation. Men också det faktum att om köpte på oss en massa digital rustningar och vapen så försvann ju lite av poängen med att spela ett spel vars hela syfte är att springa runt och samla på oss bättre vapen och rustningar.

I Diablo IV får vi fördelarna av ett modernt Diablo ihop med de mörkare miljöerna igen – det är ta mej fan ett mirakel att någon överlever ens en natt i Sanctuary. En värld som vi för övrigt får reda på tidigt i spelet inte var menat att befolkas av några taniga varelser av kött och blod – dvs människor.

Vi får också alla de mest populära klasserna direkt. I tidigare spel tenderade det att komma i olika tillägg. Om de ens kom. Vi slipper också något auktionshus – däremot slipper vi inte det ack så populära mjölkandet av vår ekonomi medelst mounts, emotes. Även här kan vi köpa en och annan rustning men det handlar primärt om utseende framför stats.

Nästan alla plattformar är involverade från start i form av PC, PlayStation 5, PlayStation 4, Xbox Series X/S, samt Xbox One. För första gången släpps inte ett nytt Diablo-spel på Mac. För det kan Blizzard brinna i det digitala helvete de själva skapat.

Vi som växte upp med Diablo på PC eller Mac har nog svårt att njuta av det på konsol – det går dessvärre inte att spela med mus & tangentbord på vare sig Xbox eller Playstation. En annan sak som ställer till det är att karaktären alltid är i center av skärmen. Då gäller det att teven är relativt lågt monterad för att det inte skall bli jobbigt att spela. Väljer vi att spela med handkontroll så är det visserligen spelbart men det känns onekligen som att Diablo IV tagits fram för mus och tangentbord. Tydligast blir det med en klass som skjuter saker – antingen med pilbåge eller direkt från händerna. Här skulle vi så gärna velat att utvecklarna hade använt samma mekanik som de flesta andra spel där vi ser en karaktär ovanifrån och skall massakera horder av fiender runtomkring – att vi styr karaktären med höger styrspak och sedan skjuter med hjälp av vänster styrspak genom att bara vinkla den mot det hållet vi skall skicka iväg våra eldbollar. I sället så får vi styra karaktären med höger spak och den fulingen som markeras automatiskt automatiskt får projektilen i pannan när vi trycker på någon av knapparna. Däremot fungerar kontroll riktigt bra för muskelklasser som bara går runt och slåss som om det vore värsta Stockholmsnatt.

Det går inte heller att zomma ut och in på konsol, det är knas.

Trots sin mörka stil blir det ändå vackert på sina ställen. Blizzard har jobbat bra med ljus och reflektioner och Diablo IV förtjänar ett riktigt bra grafikkort som klarar hantera allt modernt mumbojumbo som nu moderna grafikkort klarar – särskilt när Ray-tracing (mer naturliga ljus och reflexer) aktiveras i en kommande uppdatering.

Med en hyffsad historia på plats, bra lootmekanik och en trevlig styrning (Med tangentbord och mus) så blir Diablo IV en bra avkoppling för den slentrianspelande individen. Det passar att dra igång någon timme för att varva ner då och då – ingen stress att skaffa kompisar för att klara vissa delar. Men skulle vi vilja spela flera så är det inga problem. Diablo IV är även som singelspel uppkopplat så i städerna och ute på fälten stöter vi på andra hela tiden. Sedan när vi kilar ner i grottor, övergivna källare och andra farliga platser så bildas en egen session. Vem som helst av våra kompisar kan dock följa med ner om vi slår följe. Har vi då kommit olika långt i spelet är det den som är gruppledare vars status i spelet är allenrådande.

Vid köp av digitala varianter finns det tre stycken paket att välja mellan. Vill vi bara spela lite så är standard att rekommendera, ser vi fram emot en odefinierbar framtid med säsongsinnehåll som vi ännu inte fått någon information om så är Ultimate det bästa att köpa – men någonstans handlar det om mer utstyrsel och digitala prylar. Men i slutändan får vi ändå en känsla av att det här bara är början mounts- och utseendehetsen.

Se till att ta alla sidouppdrag för huvudberättelsen i Diablo IV är bara runt 35 timmar.